Start > Bärtorkerier > Bärtorkeriet på Sågnäset
Blåbärstorkeriet på Sågnäset, byggdes av Svenska Medicinalväxtföreningen år 1915. Till föreståndare utsågs möbelsnickaren Carl-Olof Saedén från Boden. Han kom med sin familj till Luspen* när byggnationen var klar 1916. Det var inte bara ortsbor som levererade blåbär och sedermera också lingon och andra bär till torkeriet.
Hushållningskommissionen gick 1917 ut med ett upprop till arbetslösa kvinnliga fabriksarbetare i Syd- och Mellansverige om möjligheten att tjäna pengar på bärplockning i Luspen. Dygnet efter uppropet kom det 10 flickor från Stockholmstrakten med tåg till Dorotea. Inlandsbanan var under uppbyggnad och det blev för dem att åka med ett materialtåg till Volgsjöfors. Därefter blev det fotvandring ca. 10 mil till Rönnäs vid Luspsjön. Flickorna var inkvarterade i Rönnäs och några av dem fick efter varje bärplockarpass lasta en båt och ro 3½ km till torkeriet på Sågnäset och sedan tillbaks igen innan det var dags för nattvila.
Blåbärstorkeriet brann sedemera upp 1925.
*Luspen bytte namn till Storuman i och med att inlandsbanan drogs in i Luspen samhälle 1923.
Andra grupper av ”blåbärsflickor” fanns i byarna runt Storumansjön, bl.a. i Kyrkberg och Strömsund. I den som var placerad i Kyrkberg fanns en flicka vid namn Astri Bergman. En av ynglingarna i byn, Viktor Jonsson, fattade tycke för Astri och förärade henne en egenhändigt snidad stav när plockningsmånaden var slut. När Astri 1925 gifte sig kom hon att heta Astri Taube. Hon blev alltså hustru till vår store trubadur Evert Taube.
Text ovan och bilder lånade från Storumansajten.
Blåbärsriset är det enda som är sig likt. Det kunde ”blåbärsflickorna” konstatera när de efter 50 år återsåg Storuman och dess omgivning i förra veckan.
Åtta damer från olika platser i landet som år 1917 var samlade till statlig plockning av blåbär främst i trakten av Rönnäs på södra sidan sjön Storuman.
Under krigsåren hade medicinalväxtföreningen låtit uppföra ett bärtorkeri på Sågnäset Storuman och sommaren 1917 var ett mycket bra blåbärsår i skogarna runt sjön Storuman. Men på orten fanns inget folk som plockade dessa för torkning och senare leverans till det krigshärjade Tyskland. Ett upprop från dåvarande folkhushållnings-kommissionen om blåbärsplockning för arbetslösa fabriksarbeterskor förklingade helt ohört tills Djursholmsflickan Eva Karling (numera Berg och boende i Landafors, Hälsingland) uppmanades skaffa 10 stockholmsflickor för uppgiften.
LÅNG RESA
Efter drygt ett dygn var man i Dorotea, där järnvägen tog slut. Sedan blev det materialtåg fram till Volgsjöfors och därefter vandring efter karta och kompass till Forsnacken och Rönnäs i Stensele. Fyra dygn tog den resan och väl framme med tomma magar och matsäckar togs man emot av hemmansägare Erik Eriksson i Rönnäs. Familjen Eriksson som var ovetande om flickornas ankomst ordnade inkvartering, och mat fick man genom kommissionens försorg hämta från Stensele, i den mån inte Eriksson tillhandahöll sik och börting ur sjön Storuman.
PLOCKMÅNAD
För övrigt var det bara att plocka blåbär. För den fria resan krävdes av 10 kilo per dag och flicka och betalningen var 20 öre per kilo. Därtill skulle bären forslas med båt till torkeriet på Sågnäset där föreståndare Saeden tog emot. Roddsträckan var 7 kilometer, så det blev bra kondition.
Djungeltelegrafen förmedlade snart ryktet om flickornas
förekomst i Rönnäs och järnvägsbyggare samt andra ynglingar fann lätt vägen dit. Däribland dåvarande jägmästare Esseen vid Stensele revir som sedermera gifte sig med en av flickorna. Han ställde upp som färdledare på en Norge-resa, som givetvis på den tiden var en färd i väglöst land över sjöar, myrar och fjäll. Även detta 50-årsminne upplivar blåbärsflickorna i år, fast nu på bekvämare sätt i förhyrd buss.
MINNEN
Det blev många minnen som åtta av de tio damerna återupplivade under Storuman-besöket. De enstaka gårdar som år 1917 fanns i Luspens by, är nu ett samhälle om cirka 2500 innevånare. Visserligen var bärtorkeriet på Sågnäset borta men tvärs över inloppskanalen på Luspnäset återfanns Erik Erikssons dotter Frida Mörtzell, där det blev ett stort kaffekalas häromkvällen. Minnena från blåbärsåret, med den hårda brödbiten som enda färdkost i skogen, fisket i sjön och forsarna, de många roddturerna på sjön, besökande pojkar, ja allt väcktes till liv under samvaron.
-Vi sjöng ofta och hade mycket roligt, kommenterade damerna plockningstiden. Och det sistnämnda gällde även för 50-årsjubileet, som avslutas under måndagen.
De åtta damer som strålat samman i Storuman och blåbärsskogen kring Rönnäs var: Plockningsledare Eva Berg, Landafors, initiativtagaren till jubileet Elsa Fåhraeus, Luleå, Inga Ahnfeldt, Stockholm, Märta Essen, Västerlösa, Ellen Strömberg, Halmstad, Ingrid Abring, Uppsala, Birgit Lundberg, Djursholm och Lisbeth Lidholm,
I drift
Fastighetsbeteck.
Adress
Kommun
Län
Landskap
Var med och skriv historia. Vi tar gärna emot alla berättelser om bärtorkeriet eller bärplockning förr som kan hjälpa till att förstå bärplockningens betydelse förr och idag.
Skriv en kommentar nedan och berätta vad du vet. Eller kontakta oss direkt via mejl eller telefon. Se kontaktuppgifter nedan.
Dela det här:
Boka ditt besök
Visning sker efter överenskommelse
Hitta hit
Följ oss
Hemsidan skapad med ♡ av Sidkvist Kreativa byrå
Skriv upp dig så bjuder vi in till provning av bärprodukter, filmvisning, föredrag och annat festligt som händer i Bärens Hus eller här på hemsidan.